Juni 2013
Sveriges nationaldag
Vår nationaldag är knappast red-hot-news här i Portugal. På de övriga ankrade båtarna vajar en mängd olika nationers flaggor, dock ingen annan svensk. Vårt firande fick inskränka sig till att passivt åse Rapports inslag om denna dag.
Sanningens ögonblick
Vi behövde komplettera skeppsbiblioteket med ytterligare några titlar nautika. Innan vår senaste resa till fäderneslandet beställde jag dessa böcker, vilket innebar en del mail med affären i Stockholm. Kontakterna sköttes från deras sida mycket väl av en flicka som arbetade backoffice.
Väl framme i huvudstaden gick jag för hämta det beställda. Flickan som skött det hela kom ut i lokalen från sitt kontor för att personligen övelämna litteraturen. Hon visade sig vara en mycket charmerande person i tjugoårsåldern, kanske ännu inte så bevandrad i seglingens fantastiska värld, men påtagligt pigg på att lära sig. Framförallt la hon ut en bombmatta med frågor om min segling till Caribien. Nämnde en passant att atlantseglingen för mig varit en dröm sedan tonåren. Hon blev då alldeles tyst, tittade forskande på mig och sa därefter - Men så underbart för dig att få uppfylla din dröm, jag menar, ehh..., du har ju fått vänta så länge!!
I samma ögonblick som hon uttalat orden insåg hon vad hon sagt - vi skrattade båda gott åt det hela! Men som sagt...
Nattankring på Kanholmsfärden
Att ankra flera dagar i sträck på Kanholmsfjärden, om vi bortser från att det är knepigt på grund av djupet, finns knappast i manuset hos någon seglare. Men det är i princip vad vi gör här på Ria Formosa. Åt tre av väderstrecken har vi 2-3 sjömil till land, åt det fjärde ett par hundra meter. Fastlandet höjer sig inte många meter över havet, kringligande öar är låga sandrevlar, vindlät är absolut dysfunktionellt, däremot gott sjölä. Under några dagar i rad har vi haft liten alternativt styv kuling, vår ankarplats har fungerat utmärkt, men vilken kontrast till våra skandinaviska arkipelager!
Den rätta flygkänslan
När vi önskar en afton extravaganza tar vi gärna ett glas vin, eller som de benämns i seglarkretsar, en sundowner. Oss passar det då som hand i handsken med varsin butelj om 187 ml, ni vet, sådana man får av den snälla flygvärdinnan 10.000 m över moder jord. Frågan är då, ska vi byta våra vanliga vinglas mot små engångsplastmuggar för att få in den rätta stämningen?
Portugisisk skärgårdsbyar
In till ön Ilha da Culatra tog vi oss med vår oumbärliga jolle. Vi lät den först ta oss de två sjömilen från vår ankarplats vid Mar Santo till Ponte Cais där öns huvudby ligger.
Den 19 juli 1987 är en viktig dag i öns historia. Öns befolkning gav uttryck för sitt missnöje med levnadsförhållandena genom att vägra rösta i ett val. Samma år bildades en sammanslutning, Moradores da Ilha da Culatra, för att försöka förbättra livskvaliten på ön. Ön fick elektricitet 1993, vårdcentral 2006, en enkel hamn byggdes 2008, ambulansbåt 2008, vatten och avlopp 2009, färja till fastlandet 2010 samt namngivning av gatorna 2011. Organisationen Lady of the Navigators Association skapades för att bekämpa fattigdomen.
Uppgiften att ön har 3000 invånare har vi svårt att ta till oss, 300 verkar rimligare. Vi finner en skola, ett nybyggt Social Center, bibliotek, ett förvånansvärt stort antal enkla restauranger samt ett litet snabbköp. Sådana här små affärer är, enligt vår erfarenhet, alltid välsorterade vad det gäller rusdrycker och snacks. Däremot har de sällan medaljchans när det kommer till livsmedel.
Här är det hausse i sand. Ön är en enda lång sandrevel, men i motsats till Gotska Sandön endast något enstaka träd, istället låg vegetation. Stranden mot havet utlöser förmodligen en hype hos alla badintresserade. När man landstiger med jollen innebär det sand och saltvatten all-over-the place...urgh!
Vid öns västra udde, helt nära vår ankarplats, ligger den 49 meter höga fyren Cabo de Santa Maria. Den blinkar inte, utan sveper nattetid runt horisonten med sin kraftiga ljuskägla - stämningsfullt + ! I dess närhet har ännu en bosättning, byn Farol, vuxit fram. Den har lite annan karaktär än huvudbyn, ofta är husen bättre underhållna, ett antal trädgårdar där någon lagt ner möda. Vårt intryck är att en hel del av husen är andra hem för fastlandsportugiser.
Gnälla? Absolut no-no!!
Vi ligger på svaj. I dag har vi, helt enligt väderprognosen, omväxlande liten respektive styv kuling. Räknar med att morgondagen bjuder på liknande vind. Vi har ett par sjömil till land i lovart, korta, krabba vågor om 4-5 dm hinner byggas upp. Trots vår vattenlinjelängd rör vi oss en del då tidvattnet gör att vi inte ligger vindrätt, kränger till en del i byarna, olåsta lådor glider upp. Expedition med jollen? Nej, självbevarelsedriften är intakt. Börjar få lite ont om färskvatten, har kanske 150 l kvar. Normalt hade vi bara tryckt på watermakerns on-knapp för att fylla på, men här är vattnet så grumligt att filtren hade satts igen på ingen tid alls. Att gå ut till havs i det här vädret för att producera vatten lockar inte. Med andra ord, vi får spara på vattnet, den dagliga varmduschen blir snål. Madre Mia! Hur skall det gå?
Läser om Matt Rutherford, 31-årig amerikan. Med sin lilla , enkla Vega (sic!) St Brendan, utan isolering, utan värmare, utan färskvattentank (tillverkar drickvatten med handdriven watermaker) har han ensam seglat 27077 sjömil nonstop under 309 dagar och nätter. Runt the Americas, det vill säga bland annat genom Nordvästpassagen, i Roaring Forties, i Furios Fifties, runt Kap Horn. I en gammal Vega.
Hans största fiende var rädslan...
Om vi klagar över våra lyxproblem?
Vilken weeper...
När vi kommer in på spanskt vatten välkomnas vi av delfiner. Speciellt kommer vi aldrig glömma Mor och Baby Delfin tillsammans, helt nära oss, fram och tillbaka runt båten. Se fotografiet som för närvarande ligger på vår förstasida. Baby ser ut att plira mot oss...inte ett torrt öga ombord!
Gränsflod
Före högvattnet går vi över den grunda baren som bildats där Rio Guadiana rinner ut i Atlanten. Floden bildar gräns mellan Portugal och Spanien. Vi går in till den spanska staden Ayamonte. Ett par hundra meter bort, på andra sidan av floden, ligger den portugisiska staden Vila Real de Santo António.
Blir åter påminda om att även om distansen mellan grannarna är försumbar, är det två olika länder, olika stämning och stil.
Vila Real de Santo António, Portugal
Tar färjan över floden till Portugal. Någon kilometer bort ligger bron över Rio Guadiana, färdigställd 1992. Entusiastiskt att färjan trots det lever kvar, tar dessutom även bilar, som på den gamla goda tiden.
Vid den stora jordbävningen 1755, då Lissabon fick svåra skador, förstördes även stora delar av denna lilla stad. Återuppbyggnaden planerades på så vis att gatorna bildar ett rutmönster med räta vinklar, lättnavigerat (hämtade Manhattans stadsplanerare inspiration...?).
Vattenbrist
Tidvattnet styrs bland annat av månens faser. Vi har just haft fullmåne, då högvattnet var extra högt och lågvattnet extra lågt. Vi har ett djupgående om två och en halv meter. Lägg markören på fullmånen här intill så får Du se hur mycket vatten vi hade vid det låga lågvattnet. Tur att bottnen är mjuk, så mjuk att vi faktiskt inte hade något problem. Fast blyet blev nog lerigt.
Bland lodjur, ormar och John Waynes ande
Parque Nacional de Doñana är en fantastisk nationalpark. Vårt besök där startade vi från byn El Rocío.
El Rocío är en sällsam ort. Invånarantalet är blygsamt, men det finns en stor, nyrenoverad kyrka, Iglesia de Nuestra Señora del Rocío. Kyrkans staty av jungfru Maria har enligt sägnen botat människor ända sedan 1280. Under den årliga romerían vallfärdar upp till en miljon pilgrimmer hit!
Byns breda gator och stora torg är inte permanentade, utan består av sand. Orsaken till detta är ortens andra karaktäristika - hästar - vilka mår bra av att gå på detta underlag. I den angränsande nationalparken finns en stor mängd semivilda hästar. Vid vissa tillfällen samlar man in upp till tusen av dem, vilka sedan strövar fritt i byn.
Efter endast en kort stunds besök i El Rocío är det nog inte möjligt att undvika associationer till Vilda Västern. John Wayne och Clintan - Hasta la vista, baby (eller var det Dirty Harry som sa det?) - lurar i varje bar.
Doñana är en av Europas största våtmarker. Då sumpmarkerna inte lämpade sig som boplats har flora och fauna kunna breda ut sig. Tidigare tillhörde området hertigarna av Medina Sidonia vilka använde det som jaktmark. År 1969 blev det nationalpark.
Efter lång tid av året med torka, översvämmas träskmarkerna under vintermånaderna. Ett oerhört rikt fågelliv med bland annat kungsörn och flamingos. Dovhjort, kronhjort, vildboskap, orm et cetera.
Det mest rara är dock de skygga lodjuren. Man beräknar att cirka 30 par av detta, ett av Europas mest sällsynta däggdjur, finns i området.
